Det är ganska hemskt faktiskt. Jag steg upp när klockan ringde, åt frukost och tog mig till skolan. Precis som en vanlig dag. Det regnade och jag gick under mitt paraply och sjöng ja må hon leva för mig själv, alla verserna.
Får ett grattis-sms från pappa på morgonen och börjar gråta... hela vägen hem på metron gråter jag. Bestämmer mig för att inte gråta mer och njuta av dagen och vara glad istället. Det höll i ca 10 minuter. Jag kommer in på mitt rum och startar datorn. Ser alla gratulationer på facebook och tårarna bara väller.

Det är 1,5 vecka sedan jag kramade någon och en kram hade varit så djävla underbart just nu. Just idag vill jag bara vara hemma med min fina familj.

Jag måste verkligen skärpa mig. Hela min familj är hemma och min värdbror kom rakt in i rummet när jag satt här och grät och ville leka. "à bientôt" sa jag, men han gick inte. "je viens..." Han går inte. "à tout a l'heure" han går inte. Sedan går han fram till min nalle och trycker den på handen så att den börjar prata. Jag hör Fridas röst "jag finns alltid här för dig" som vi spelade in när vi gjorde nallen jag får panik. Han skrattar, han trycker igen och igen och igen... Jag bara står och gråter. Kan ungdjävlen inte bara gå ut från mitt rum. Jag har sagt att jag kommer strax.

Vill bara vara ensam, men hela familjen är hemma, pojkarna har ingen skola för det är strejk och vi ska snart äta lunch. Vill bara glömma dagen helt och hållet.

Skriver mer ikväll. Förhoppningsvis känns allt bättre då.

Stora kramar från mig.
Förhoppningsvis