Arlanda flygplats. 13.40. Jag tittar ut över de olika gatarna och dricker varm choklad. Det känns inte alls bra och gråten i halsen jagar mig. Jag vet inte varför det inte känns bra. För livet är ju verkligen super i Paris. Men det är jobbigt att lämna Sverige, det är jobbigt att lämna pappa och Frida. Det är jobbigt att veta att jag ännu en gång kommer att tampas ensam. Man vill krypa ihop som ett litet barn, slänga sig på marken och börja skrika. ”jag vill inte, jag vill inte” Jag vill inte tvingas välja mellan två så bra världar. Jag vill baka kakan, äta upp den och dessutom inte att den lägger sig på mina lår. Så känns det. Jag vill ha det bästa utav allt. Varför kan jag inte få det?

Naivt. Jag vet. Men jag behöver få vara naiv en liten stund just nu. Behöver sitta här och titta ut på flygplan från sas, finnair och baltic och tycka så djävla synd om mig själv. Precis som på min födelsedag så vill jag bara att dagen ska gå över. För jag vet att allting kommer kännas bra imorgon igen. Men just nu, just nu känns det för djävligt. Det känns som att jag sviker min familj och mina vänner och är egoistisk och lever för mig själv i min egna lilla drömvärld. Men faktiskt så gör jag inte det. Min drömvärld hade varit om dem hade kunnat vara med mig.

För att ta ut något positivt ur allt istället för att sörja så har jag faktiskt fått två fina dagar med människor som jag verkligen älskar. Jag har fått två dagar som har varit super bra. Två dagar jag inte fått om jag inte tränat judo. Två dagar som inte någon av dem andra på skolan fick.

Mitt flyg är försenat. Inte så farligt mycket, bara tio minuter. Så för att fördriva tiden sitter jag här och ska skriva en uppsats. Så får jag det gjort i alla fall. Ikväll känner jag att jag kommer lägga mig riktigt tidigt, mysa ner i min säng och sätta på en film och låtsas som att inget runt om kring finns.

Jag ska klara det här, jag är stark. Dessutom så borde jag inte klaga. Jag har det bästa av två världar. Istället ska jag njuta av mina resterande nio månader i Paris. Nio månader som jag aldrig kommer att få tillbaka, nio månader som jag inte tänker att ångra.

Peace.

I love you, speciellt dig Frida. Det finns ingen finare än du.