Jag känner mig känslomässigt instabil idag. Det är inte det att jag har hemlängtan eller så. Hela skolan är väll inne i en liten period där man har hemlängtan.
Som Sofie idag satt och åt en fruktsallad som jag rynkade näsan till (den innehöll både mandaringen och lingon vilket är två ingridienser som inte faller mig i smaken)
Då säger hon
- Det smakade fan skit, men lingon är svenskt, så jag måste ju äta det!

Nej men det var inte detta jag hade tänkt skriva om. Jag är inte gråtfärdig idag för att jag längtar hem. Jag har nämligen insett en hel del saker om mig själv sen jag kom hit.
Den personen man tror man känner bäst, sig själv, lär man aldrig känna tillräckligt väl.

Under min resa på Filippinerna för två år sedan insåg jag hur lyckligt lottad jag var. Jag kommer från ett rik land, min hem-standard är mer än tak över huvudet och jag har enkel tillgång till mat, hygien och nöjen överallt. Det var också då jag insåg att jag verkligen måste ta vara på detta. Att utnyttja tillgången till fri utbildning, resa och leva till fullo. För jag är riktigt lyckligt lottad!

Under min tid i Frankrike har jag insett hur mycket jag faktiskt älskar min familj och en del vänner. Hur stort inflytande dem har på mig och hur mycket man respekterar någon. Jag har inte förstått vad kärlek var innan. Detta har varit något jag har varit rädd för! Jag har aldrig släppt in någon på livet för rädslan att bli sårad eller utnyttjad har alltid hindrat mig. Jag har hållt inne på så många känslor bara för att jag inte vill visa mig sårbar eller svag. För svaghet är något jag alltid har sett ner på.
Mest för att jag alltid har fått stå på mig i vind och rusk, sträcka på ryggen och försvarat mig. Jag har alltid varit väldigt självständig och väldigt ofta inte velat ha någons hjälp.
Idag inser jag att jag inte varit rättvis mot många människor. Inte mot mig själv i heller. Jag har inte velat acceptera andras kärlek till mig och jag har inte velat visa någon kärlek tillbaka. Och det är faktiskt jag som är den stora förloraren i det hela. För bara för att man är självständig behöver det inte betyda att man måste vara ensam.
Så idag lovar jag mig själv att verkligen jobba på min ödmjukhet och börja öppna upp mig. För mitt eget bästa men också för dem människorna jag älskar så himla mycket. För dem är verkligen värda all kärlek dem kan få. Det är dags att vara sann mot sig själv.

Love
Linnea.