(Rubriksöversättning; Varje slut har en ny början)
Och dagen kom som jag har fruktat. Skolavslutningen, sista timmarna tillsammans med min klass... Självklart kommer jag tillbaka i fyran, men då har saker och ting förändrats. Folk ska byta skola och våran nuvarande mentor går i pension.

Jag hade en bild i huvudet om hur det skulle vara, hur man skulle känna osv. Så blev det inte alls som jag hade föreställt mig. Jag känner mig ganska likgiltlig, nollställd liksom.
Det var inte så farligt som jag trodde. Många kommer jag ju att träffa under sommaren igen. Men ändå.
Nu lämnar jag min klass, har sagt hejdå. Det är ändå tomt och konstigt på något vis.
Jag menar även om jag kommer tillbaka så kommer inte tiden att stanna i Sverige medan jag är iväg. Nästa år ska jag inte åka den där gula bussen varje morgon.
Nästa år kommer jag åka metro till skolan.
Det är vad jag vill, men jag har ju inte alls en bild i huvudet om HUR saker och ting kommer att bli. Hur min nya vardag kommer se ut. Jag har ju i och för sig ett hum om allting. Men för att inte bli besviken så vågar jag inte bygga upp allt för höga förhoppningar (Vilket jag i och för sig redan har lyckats göra kanske).

Nu har jag inte hoppat fallskärm någon gång, men jag kan tänka mig att det är lite samma känsla. Man vet att man vågar ta klivet över flygplanskanten och slunga sig ut i luften. Man har en fallskärm som tar mot en, man har modet att sträcka ut armar och ben för att hitta en säker position. Men det finns ändå en bubblande nervositet där inne som säger "tänk om". Ändå så landar man säkert på jorden efter fallet och känner hur adrenalinet rusar i blodet.

Det handlar bara om att hålla huvudet högt och inte låta någon stampa på ens drömmar!

Bilder på mig idag. (outfit-bilden är från en annan dag då bilderna jag tog idag blev så suddiga, men det är samma outfit som jag hade idag på avslutningen.)