Sitter i köket vid fönsterplatsen och väntar på att Frida ska komma hem. Vi ska sticka till gymmet (en sista gång för mig) och sedan till våran mamma på fika/middag. Mormor och Morfar kommer också för att säga hejdå.

Jag är inte orolig över att jag kommer klara mig. Det vet jag att jag gör. Jag har alltid varit den som stått stadigt på egna ben. Lite enstöringen och har inga problem med att vara för mig själv. Jag har ju inte direkt svårt att vara borta från mina föräldrar och är inte så beroende av dem. Men nu känns det faktiskt lite jobbigt. När det är DEM som börjar säga "jag kommer sakna dig" och "det kommer bli tomt utan dig här". Helt plötsligt känns det som att jag har svikit dem. Jag vill inte att dem ska vara ledsna.
Får hela tiden påminna mig själv om varför jag gör det här. Jag vill ju detta och jag gör det endast för min egna skull. Dem kommer ju alltid finnas här och vänta på mig.
Äsch, hjärnan går på helvarv just nu. Önskar att det fanns en pausknapp ibland.

Nä, nu får Frida komma hem, jag börjar bli otålig.